Seraphim Falls, The Perfect Storm & Kung Fu Hustle

Ja då har jag varit och handlat lite igen, med mig hem fick jag dessa tre filmer

Seraphim Falls

Köp: 49.-

En otroligt oväntad film, hur levande är eg Western genren idag? För några år sedan kom det i alla fall ett par filmer som försökte väcka genren till liv igen, den ena: 3:10 to Yuma (Remake på gammal klassiker som jag inte har sett, i alla fall inte vad jag minns) med bla. Russell Crowe & Christian Bale. Den filmen är helt ok, men saknade lite vad denna filmen har en hel del av. Nämligen den klassiska western känslan. Seraphim Falls är för den oinbjudne kanske lite seg och enkel. Men det är just vad som gör den så bra, hela inledningsscenen där dialog nästintill helt saknas känns som en enda lång hyllning till alla gamla klassiska spagetti western’s. Hursomhelst, katt & råtta film med bra skådisar (Pierce Brosnan &  Liam Neeson).

SERAPHIM FALLS: 8/10

Ett högt betyg kanske, men det mycket på grund av att den har just den lilla magin som finns i många av de klassiska westernfilmerna.

The Perfect Storm

Köp: 49.-

Ja, vad skall man säga? En typisk söndagsrulle, sådär lagom att ögna igenom till en pizza framför projektorn. I alla fall var det så jag tänkte när jag såg den i butiken och visst är det så, denna filmen är absolut ingen full-pott MEN den har en viss charm och duger att se på när man sett igenom allt det ”nya” och vill titta lite annan film ibland. Ganska bra foto vill jag minnas i denna så skall bli intressant att se om den på projektorn, allt blir så mycket bättre när det är stort ”that´s what she said” men när det gäller storlek på bild är jag ägnad att hålla med.

The Perfect Storm: 6/10

Vill gärna minnas mer om denna filmen, men har bara sett den nån gång när den var ny & ja och ny var den för snart 10 år sedan.

Kung Fu Hustle

Köp: 99.-

Shaolin Soccer´s våldsamma kusin kanske man kan kalla den här filmen, även om den personligen inte alls är i närheten av Stephen Chow´s fotbolls-ninja-film. Men helt klart sevärd, om man nu gillar asiatisk humor överdriven in i det extrema dvs, och det gör vi…. eller hur?

Kung Fu Hustle: 7/10

Att den däremot blev så hypad i svensk media förstår jag inte.  Aftonbladet gav den 4st +, men å andra sidan hur de betygsätter saker har jag slutat fundera på långt innan den här filmen kom ut, så det var ingen skräll, men etablerade personer som tex Nils-Petter Sundgren som gav den 4/5 eller alltid lika förvirrade SvD som gav den full pott? Alla vet ju, att asiens bästa parodi på Kung-Fu film heter Arahan och kommer från Syd-Korea, hehe. Kung Fu Hustle är självklart sevärd som sagt, men har ni inte sett Arahan än och gillade denna filmen, gör er själva en tjänst och försök få tag på den också.

Hur stoppar man ondska?

Om man nu skall tro de flesta recensenter så skulle detta alltså ha varit snudd på ”kalkonfilm”. Expressen & DN gav den 2/5, dvs samma betyg som filmerna ”Knowing” & ”The Happening”. Så dålig är inte denna film, det kan jag lova er.

Valkyrie

Personligen tror jag att filmens ”lägre” betyg oftast beror mer på herr Cruise’s koppling till scientologin än hur han är som skådis. För filmen är välspelad, Valkyrie har dessutom något som de tidigare nämnda två kalkonerna saknar, dvs ett manus som funkar. Egentligen finns det ingenting att klaga på när det gäller denna filmen, det skulle i så fall vara att man redan vet vad som kommer hända (om man nu kan lite historia dvs.)

Filmen handlar om Överste Stauffenberg (Tom Cruise) och hans kamp att stoppa Hitler. Gillar du att sitta och räkna kändisar är detta filmen för dig, stora tunga namn som tex Tom Wilkinson,  Bill Nighy & Kenneth Branagh spelar stora roller i detta historiedrama.

Filmen håller ett ganska lågmält tempo, men det är helt ok, det är som sagt ingen actionfilm. Fotot är stilistiskt och detaljerna finns där konstant för att få dig att komma i stämning. Så varför så lågt betyg?

Som sagt, antingen är det som jag nämnde förut. Tom Cruise är scientolog, och bara för hans personliga tro fryser Hollywood och resten av mediavärlden han ute. Eller så kanske det var så enkelt att de förväntade sig en actionfilm, mer än drama. Tompa Cruisebär har alltid varit en av mina favoritskådisar, hur han är utanför filmerna skiter jag totalt i. Tyvärr är dagens mediasamhälle ungefär tvärt emot detta, de skiter i hur han faktiskt gör sitt jobb, istället är det mer prat om hur han bråkar med hans fru Katie Holmes, vilka kläder de skall ha på sig, hur stor deras unge Suri blivit och massa annan skit som faktiskt ingen egentligen bryr sig om. Glöm inte bort paradnumret ”hans hjärntvätt”.

Ärligt talat, skall man ta allt detta in i beaktning när man sätter ett betyg på en film, eller skall man fokusera på vad han faktiskt gör framför kameran? Jag har absolut ingenting över för varken scientologin eller dagens media om ni nu tror det, de får ge sin bedömning själva på vad de tycker om denna filmen, men man kan ju inte låta bli att fundera lite på vad som händer i fikarummet på Aftonbladet & Expressen ibland och vem som sätter betygen på deras recensioner.

Valkyrie: 7/10

Är man bara medveten om att detta är en dramafilm och absolut allt annat än en actionfilm och kan dessutom se mellan fingrarna när det gäller Tom Cruise så bör man inte ha några problem alls med att uppskatta denna filmen. Den är som sagt välspelad och snygg i sitt filmspråk, tempot påminner lite om det i filmen Michael Clayton.

MediaSverige: SvD 3/6, DN 2/5, Expressen 2/5, GP 3/5, SydSvenskan 2/5, Arbetarbladet 4/5

Ping Pong Kingen (2008)

Jens Jonsson beskrev filmen som en mjölk & blåbärsblandning på Sundance tidigare i år. I så fall är jag laktosintolerant, denna grå/blå sörja är tyvärr ytterligare en svensk tragedi som försöker vara något den inte är.

En av metaforerna som flitigt används är Yin & Yang för att beskriva relationen mellan ”Rille” och hans bror, i mitt fall är min filmsmak Yang om detta är Yin.

Trots allt så försöker jag alltid att tycka om denna typ av film, och för att vara svensk film så håller den absolut toppklass bland de inhemska filmerna. Filmen har hjärta, den har sorg, tragiska livsöden, samtidigt som den är fylld av lustiga karaktärer som skall visa hur vardagligt allt är. Det är nog på grund av detta den går hem hos många.

När jag ser på film så vill jag känna mig inspirerad, uppmuntrad eller att filmen skall fungera som en vardagsflykt. Svensk film är ungefär allt annat än just detta. Oftast är det mer en jobbig påminnelse över hur elak, karg och hård vår vardag egentligen är. Ett annat problem jag har med svensk film är hur allt skall vara så överarbetat realistiskt. Film från Sverige håller toppklass när det gäller tekniska detaljer, fotot är oftast stilistiskt, men 99 av 100 svenska filmer enligt mig saknar filmglädje.

Istället får vi 1½-2 timmar överrealism som skall ge oss en moralpredikan över hur vi skall leva våra liv. Problemet är att den inte visar vad vi ska göra, utan vad vi faktiskt gör, och detta gör att poängen går förlorad. Tyvärr, Jens Johnson och resten av FilmSverige, det här funkar inte för mig, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

Ping Pong Kingen: 4 av 10

Som sagt, filmen är tekniskt snygg, men mer än så är den tyvärr inte. Visserligen skall en del av skådisarna ha lite cred för att de stundtals levererar med känsla, inte den träiga känsla de har i tex Arn-filmerna. Det är just barnskådespelarna som förtjänar det extra plus den får av mig.

MediaSverige: SydSvenskan 4/5, Expressen 4/5, HD 4/5, Dagbladet 4/5, Aftonbladet 3/5, Svd 4/6, NWT 4/5, DN 4/5, GP 4/5,

MEET BILL (2007)

Annorlunda & udda men ändå rätt ok stundtals. Vet inte riktigt varför men det var ändå något med denna film som gör att jag känner att jag måste skriva lite om den.

Tillhör ni dem som läser mina recensioner så kanske ni har räknat ut att jag inte skriver om exakt alla filmer jag ser, en hel del slinker igenom, andra skriver jag av mig på, en del rekommenderas medans andra sågas totalt. Filmen ”Meet Bill” passar väl egentligen inte in alls i någon av de kategorierna, det är egentligen inte ens en bra film, den är totalt ologisk på många punkter, men ändå så har den en viss charm som gör att det förlåts och det funkar. I alla fall för mig, vad ni nu må tycka om filmen är helt upp till er, en del av er kommer tycka att det är rena skiten, andra kommer säkert att finna någon form av glädje, precis som jag gjorde när filmen var klar.

Filmen ”Meet Bill” med Aaron Eckhart i huvudrollen som killen alla hunsar runt, både på jobbet, hemma och rent generellt. Han går igenom en personlighetskris när hans fru är otrogen med en B-kändis från lokalnyheterna (Timothy Olyphant). Inte nog med detta, Bill jobbar på banken där hans fru (Elizabeth Banks) är dotter till ägaren, ett jobb han fullständigt avskyr och istället drömmer han om att starta en franschise som säljer munkar. Själva storyn bygger dock på att Bill är med i ett mentor program där han är mentor till en väldigt märklig figur (Logan Lerman), som är totalt besatt av kvinnors underkläder. Killen som Bill är mentor till är egentligen en väldigt ensam person i grund och botten och som stöter på tjejen i underklädesbutiken (Jessica Alba) men egentligen är allt han vill, är att ha en vän.

Men som sagt, jag gillade denna även om jag inte direkt kan påstå att det är en ”bra film”. Det är en drama-komedi med både en lättsam historia och en allvarlig sida. Normalt sett brukar jag såga filmer som inte är definerade på ett tydligt sätt över vad den vill förmedla, men som sagt i detta fallet funkade det rätt bra ändå. Jag tror inte denna filmen hade funkat på något annat sätt nämligen, hade den bara varit den lättsamma biten hade filmen saknat tyngd helt, hade den bara fokuserat sig på de allvarliga bitarna hade det varit en nattsvart historia som man bara hade blivit deprimerad av att se. Men som sagt, den har en behaglig balans och jag tycker helt klart ni kan se den. En såndär film som funkar att se på när man har lite tråkigt en vardag.

6 av 10

Arn – Riket Vid Vägens Slut (2008)

Senaste Arn och förhoppningsvis även den sista.

Då har man plågat sig igenom denna också då, pratar såklart om Arn – Riket Vid Vägens Slut och jag hoppas verkligen att detta är det sista vi får se av Arn i Sverige.

När jag menar ”plågade mig” menar jag faktiskt inte filmen denna gång tro det eller ej, de stolar de har på Filmstaden här i Karlstad borde verkligen bytas ut, salongen är ca 17 år gammal och inget har hänt sedan den invigdes 90-91 nånstans tyvärr.

Förhoppningsvis lyxar de till det och slår på stort när SF skall lansera 3d bio och jag får väl hoppas på att Karlstad får vara med på det. Hursomhelst, man får verkligen träsmak i röven av att sitta i deras stolar i över 2 timmar tyvärr, detta tar bort mycket av den behaglighetskänsla man behöver när man skall se på film på bio. I alla fall för mig.

Men så var det ju det här med andra Arn filmen också ja, en film som jag sa nyss inte var lika plågsam som tur var som den första, men med det sagt så hyllar jag den absolut inte. Snarare långt ifrån, ni som har läst min recension på första Arn filmen vet att jag gjorde allt annat än tycka om den. ”Arn 2″ som jag nu kommer att kalla den är snudd på samma sak, dvs skådespelare som låter som om de läser rakt av en cue-card och den är dryg, dock inte lika dryg som tur är för då hade jag nog bett om att få pengarna tillbaka. En annan sak som skiljer film 1 vs 2 är att Arn 2 har en comic-relif figur med i sig, frågan är dock, är det A: Nödvändigt? eller B: Något vi vill se? Den biten får ni svara på själva, visst han funkar väl i sin roll, och hans insats är nästan bäst i hela filmen. Speciellt i slutet när han krigar med Arn & Co för Sverige och skriker ”Norge” mitt i allt. (Just ja han är norsk, kanske skulle ha sagt det först)

En annan sak som slår mig är hur enkelt de kunde ha kortat ner dessa två filmer till en film istället, genom att göra det hade de också samtidigt kunnat skära ner på typ 90% av all dialog som bara känns långdraget och med en bitter eftersmak av trä. Visst nödvändigt på vissa ställen, men ärligt 4 timmar dialog totalt på 2 filmer och action i ca 20min totalt i något som de marknadsför som en film som skall vara svensk variant av Braveheart och Kingdom of Heaven funkar inte i slutändan.

Hela Arn serien är rätt oblodig jämfört med andra filmer av samma sort även om nu bilden till höger vill visa annat, ett bra exempel på detta är iinledningen på andra filmen där Arn blir jagad av 5-6 pers och flyr mot hans slott. Vakterna gör inget och bara en rövare blir skjuten av en enda ynka liten pil. Hade de menat allvar med sitt sätt att gestalta detta som den blodiga massaker man vill se och som korståget faktiskt var,  hade det regnat pilar från den borgen, men men…. Har man sedan en bunt med skådisar som läser enbart från pappret i 4timmar utan sylvassa repliker så blir detta rätt meningslöst och det är just den känslan jag får om man nu skall sammanfatta dessa 2 filmer. Däremot så åter igen, och detta var de duktiga på i första filmen med, fotot & musiken är verkligen toppklass. Vackra landskap visas tillsammans med känslofylld musik, men å andra sidan om det nu var detta jag efterfrågade när jag sätte mig där på träbänken i biomörkret?

Gör er själva en tjänst och hyr denna film istället, och har ni inte sett första filmen så är det rätt lugnt, ni får de 3 minuter som faktiskt betydde något från första filmen förklarat i flash-back’s i filmen när det behövs. Det hade räckt med denna film egentligen, för mer komplicerad än såhär var inte filmerna tyvärr. Arn 2 är den överlägst bättre av dem och får därför ett högre betyg, dock inget överbetyg.

Arn – Riket Vid Vägens Slut: 6 av 10

MediaSverige tycker till: SvD 2/6, GP 4/5, Expressen 4/5, Aftonbladet 3/5, SydSvenskan 3/5, NWT 3/5, DN 2/5

Läs även andra bloggares åsikter om Arn, Arn 2, Riket vid vägens slut, Svensk Film, Samproduktion, Jan Guillou, Peter Flinth, Äventyr, Historia, Krig, Drama, Långtråkig, Joakim Nätterqvist, Morgan Alling, Tomas Bolme, Nicholas Boulton, Anders Baasmo Christiansen, Sofia Helin, Michael Nyqvist, Stellan Skarsgård, Gustaf Skarsgård, Milind Soman