För ett par veckor sedan var Robert & Simo från FilmNerden på smygpremiären av Transformers: Dark of the Moon 3D och vad de kom fram till ser ni här. Magnus hade tyvärr inte möjlighet att vara med och filma denna gången, istället delar han med sig av sin syn på filmen här
Min farfar var som min far. En individ gjord av virke som inte tillverkas längre. En genomärlig redig karl, rättvis mot alla, hård mot dem hårda men genomsnäll mot de som förtjänade. Jag saknar hans våfflor väldigt mycket, för att inte säga honom.
Nästan jämt vi träffades drog han alltid historier om mig och brorsan. Typ saker han tyckte var roliga eller saker vi sagt. Och det var specifikt en sak han tog upp som jag sagt. Det var nämligen så här att farfar hade nått vi inte hade när jag var liten, kabeltv! Så jag var helt enkelt där var och varannan helg för att kolla tv. Det var ju så sjukt häftigt. Speciellt ett morgon-tv program på lördagar som hette Fun Factory och sändes på dåvarande Sky Channel och hade massa coola serier. Det brukade börja med serier för de små, och det tyckte jag ju givetvis var skittöntigt. Sen kom det serier för oss ”gamla” M.A.S.K t.ex. och Ibland varvades det med andra serier.
Men efter en morgon så upptäckte min farfar det var något med mig. Jag satt för mig själv inne i sovrummet. Han kom in och frågade vad jag gjorde. ”Funderar” hade jag tydligen svarat. Och jag var ju så liten då så det tyckte han var rätt kul och har berättat om å om igen. Men det ingen än idag vet var vad jag tänkte på. Jag hade precis sett mitt första avsnitt av Transformers…
Men varför denna reaktionen då från mig? Blev jag så tagen av dessa morphande robotar? Njae inte riktigt. Det var väl det i kombination med avsnittets innehåll. Det jag kommer ihåg var att de var en bit in i framtiden och att någon person hittade relikerna efter Optimus och gänget. De var som sarkofager i en grotta. Spår av en svunnen tid och vad som varit. Och detta grep tag i mig väldigt hårt, och liknande teman än idag. Ta exempelvis den underskattade nyinspelningen av The Timemachine när han i slutet står i vad som för en miljon år tidigare var hans gamla kontor. Samtidigt får man se på 1800-talet eller vad det var hans kollega som står där och undrar vart han tagit vägen.
Min första kontakt, och så gott som enda, satte djupa spår på ett positivt sätt. Och när Michael Bay skulle göra filmen insåg jag det skulle bli awesome. Och det blev det. Det finns ingen med hans bildspråk. Så hatad, men samtidigt omtyckt. Hatad för man SKA tycka illa om en man som honom. Hans filmer är skräp och gillar du det är du kandidat för helvetet! Well, sign me up for hell!
Michael Bay är filmvärldens motsvarighet till fotovärldens David Lachapelle. Det är snyggt, sexigt och en fullkomligt sinnesgripande åktur. Och de skiter helt i om du hellre gillar polska dockfilmer från 1972 som ska visa en konstnärs uppgång och fall. De gör sin grej och de gör det förjävla snyggt.
Att Michael har en bakgrund i reklamfilmens värld råder ingen tvekan om. Att han dessutom mer eller mindre är Victoria Secrets hovfotograf går oss inte obemärkt förbi. Är det några filmer det kryllar modeller i så är det hans. Allt är snygg, häftigt, slipat och snabbt. Det går undan på högsta växeln.
Jag älskar första, filmen tvåan har tydliga brister vilket är ett resultat av den dåvarande författarstrejken i USA. Nu har trean kommit och det är en åktur utan dess like. Denna gången är fröken Fox utbytt mot en modell från just Victoria Secrets.
Det märks att vi har en modell i rollen denna gången på hennes kroppsspråk och sätt att vara framför kameran. Skådspelartalangerna är väl bättre än väntat. Att Fox blev utbytt beror på hon kallade Bay Hitler. Hon syftade på att han är hård på location. Bay brydde sig inte, men en viss Transformers producent med efternamnet Spielberg som bland annat har gjort en liten film vid namn Schindlers List som ni kanske känner igen? Han var inte lika pigg på att man yttrar den före detta diktatorns namn.
Sagt å gjort, Fox ut, Huntington in. Och han gör som i del två, gör sig av med de sexiga närbilderna på henne redan i början så han får det avklarat. Fansen vill väl ha nått, så han gör så. Sen kan man fokusera på filmen istället. Nackdelen med att göra så är att de som recenserar filmen har ofta svårt att fokusera på resten utan skriver saker som att all fokus ligger på henne. Vad vill ni hon ska ha då? Burka? Nej givetvis inte. Men det blir uppenbart att allt ligger i ”Eye of the Beholder”. Att en sådan trival grej som lite hud kan orsaka sånt rabalder bland recensionskåren är för mig ett mysterium.
De kommer även skriva att hon mest är där för att vara snygg och skrika. Detta är givetvis även det helt fel på grund att de hakar upp sig så på skönhet. Den som utan tvekan skriker mest i denna filmen är karaktären Sam spelad av Shia Labeouf. Han skriker sig hes, låter ibland som en liten flicka som man rostar på så trosorna åker med in.
Så att folk skriver hon skriker mest är bara antingen män som gillar burka eller avundsjuka tjejer. Hon skriker minst och har dessutom en otroligt viktig del i slutet. Det är faktiskt hon och två andra karaktärer som är hjältarna. Galet otippade saker. En mörk dag för alla som hatar skönhet med andra ord.
Och skönhet är det som Bays filmer består av. Allt är snyggt och coolt och de finns inget som lockar så som just det. Hans film och klippteknik är stundtals svår att hänga med i, speciellt i de två första filmerna. Denna gången leker han mer med Slowmotion vid väl valda tillfällen vilket givetvis är ögongodis.
Och det är just det hans filmer är. Ögongodis! Det är Inget djupt drama, och gillar du inte de andra ska du absolut inte se denna. Det är i det närmaste puckat att se denna om du ogillar de andra. Detta är en riktigt popcornfilm. Av stora mått. Det finns scener som är så coola och fantastiska att man tappar hakan. Detta för övrigt i 3D med.
Det kryllar av skådisar i småroller vilket alltid är underhållande. Att även Leonard Nimoy fortsätter med sin revival på filmduken är även det underhållande. Kanske inte så mycket för att han är speciellt duktig, utan mer som en kult-ikon. Mannen är ju ändå Spock!
Att säga att historien denna gången är mer avancerad än i 2an som hade uppenbara brister är inte nödvändigtvis helt tydligt. Man märker det istället på detaljerna som krydddar historien. Man har helt enkelt haft mycket mer tid för att binda ihop trådar och vara mer kreativa i sitt berättande. Det ger en historia med volym och tyngd och gör det till en roligare upplevelse.
Att Bay dock återanvänder scener från sin film The Island, fast marinerat med krashande robotar? Kändes väl lite otippat dock får jag erkänna. Det finns trots allt inte obegränsat med pengar i Hollywood.
Jag tycker faktiskt denna bär upp trilogin med bravur. Hade man inte haft wow-faktorn i första filmen så hade 3an helt klart varit den bästa i serien. Men allt är ju så jävla spännande första gången. Fansen blir nog absolut nöjda. Så även jag med min begränsade nostalgi kring de pratande plåthögarna.
Jag kommer dock aldrig glömma Optimus där i berget. Så tyst och stilla med endast minnena av en svunnen tid av hjältar.
Autobots, transform and roll out!
// Maz – 9/10
